Så känns det som att livet är slut

Jag funderar ibland på det här med Viktväktarnas program och vilken livsstil det är. Jag är fortfarande ung, 25 år. Jag har inga barn. Och egentligen är det onödigt av mig att redan nu börja fundera på hur livet kommer se ut med ett gäng ungar, hundar och Viktväktarna upp i detta. Men jag funderar på det och hur det kommer gå ihop med vardagen.

Jag vill inte sluta äta kladdkaka med grädde, jordgubbstårta, grillat kött med friterade pommes och bearnaisesås på sommaren och en kärleksmums till fikat. Och när jag tänker på att det kommer jag inte kunna göra i samma utsträckning som tidigare, så känns det som att livet är slut. Finito. Gone with the wind.

Vad ska jag säga till ungarna när dom bakat chokladbollar och vill att jag ska smaka. “Nädu, det blir inga chokladbollar här inte”? Det har man ju inte mage till att göra. Men som min fästman sa “om ungarna käkar Viktväktarnas mat redan från början så kommer dom se det som normalt och därmed fortsätta med den livsstilen resten av sitt liv förhoppningsvis. Det kommer leda till friskare barn. Jag köper teorin, men jag ser det inte framför mig. Jag ser det fortfarande som en diet. Ett sätt för mig att bli smal sen är det rajtan tajtan igen och tillbaka till sitt “riktiga” liv igen.

Jag har haft en riktig down-period nu där det känts riktigt skit faktiskt. Jag har börjat fundera på om det ens är värt det. Och DUMMA mig. Klart det är värt det! Det är bara min hjärna som känner att livet är slut för den fått göra en omställning. Men det frångår ju ändå inte från faktumet att jag känner så och gör som min hjärna säger till mig. Det tråkiga är att det bara är att kämpa på. Motigt som fasen men förhoppningsvis blir det bra av det i slutändan.